A PIECE OF MY MIND

Här hittar du månadens nyhetsbrev.
Instagram och Facebook händer det mycket mer. Följ mig gärna där! 

The Golden Child. Kanske du tänker på ett bortskämt barn som är född med silversked i mun. Kanske du tänker på ett speciellt barn, ett utvalt barn som förväntas uträtta något stort i världen. Kanske du tänker på favoriten i familjen som är väldigt bra på allt och som ska uppfylla föräldrarnas ambitioner. Ett exempel att följa och som syskonen ofta jämförs med.
 
Dessa är de vanligaste beskrivningarna. Men det finns också en annan variant av The Golden Child. Ett barn som är självständigt, nästan som om hen uppfostrar sig själv. Mogen för sin ålder. Pålitlig. Duktig. Ställer aldrig till besvär. Jag var ett sådant barn.
 
Bakom denna roll finns ett barn som ofta får vara sin egen förälder, eftersom mamma och pappa inte har tid eller ork eller inte är kapabla att ta hand om barnets behov. Och med behov menas inte bara fysiska behov som mat, kläder och andra praktiska saker, utan mentala och emotionella behov som stimulans, tröst, uppmuntran, trygghet, uppmärksamhet, kramar och att få dela känslor. Detta lägger en massa stress på barnet att ta hand om sig själv och kan leda till mycket oro och ångest och ibland också blyghet. Barnet har inte någon att prata med och håller alla känslor för sig själv.
 
När The Golden Child växer upp blir hen en väldigt självständig, kapabel och ansvarsfull person. Baksidan är att personen också ofta bär på mycket oro och har svårt att be om hjälp. Man vill inte vara en börda och är så van vid att ta hand om sina egna problem, så det känns inte bekvämt att be om hjälp. Som vuxen lider man i tysthet.  
 
Några problem du kan uppleva som vuxen när du har varit The Golden Child:

  • Ingen känsla av vem du är + ett lågt självvärde.
  • Ditt självvärde baseras på prestation och extern bekräftelse.
  • Rädsla för att göra misstag eller att låta någon se dina brister.
  • Svårt med gränser och sviker ofta dig själv i relationer.

 
Att återhämta dig från att ha varit The Golden Child innebär att hämta hem ditt autentiska jag. Att tillåta hela din mänsklighet att bli sedd. Att inte vara så hård mot dig själv eller blir perfektionistisk eller kontrollerande för att känna dig trygg.
 
Här är saker jag har lärt mig för att läka:

  • Umgås med kloka, tillåtande människor som stöttar din mänsklighet. Människor som accepterar och tror på dig är medicin för själen.
  • Planera in lektid. Som The Golden Child har du en tendens att överboka, överplanera och hålla dig upptagen eftersom du flyr från dig själv och för att du är för ansvarsfull. Planera in stunder där du kan vara spontan och göra det som får dig att må bra.
  • Det är ok att göra andra besvikna. Du är inte dålig eller fel och din roll är inte att hantera hur andra vuxna mår (som du kanske gjorde som barn).
  • Lär dig att be om hjälp. The Golden Child gör ofta allt själv (kan till och med bära detta som en slags hedersmedalj), eftersom hjälp inte fanns tillgängligt som barn. Tacka ja när någon erbjuder hjälp.
  • Lär dig att kommunicera dina behov. Som The Golden Child kan du ha lärt dig att dina behov inte är viktiga, så du vet inte riktigt hur du tydligt kommunicerar dessa. Träna, även om det känns obekvämt.
Visa hela inlägget »

Hur du skapar en större chans att lyckas med dina planer 2023 genom att inse att ingen kommer att pusha dig framåt + att samtidigt be om hjälp att bli pushad. Låter lite dubbelt, eller hur? Låt mig förklara.
 
När du är barn är det dina föräldrar och andra vuxna som pushar dig att göra saker som du tycker är tråkiga, obekväma eller jobbiga, för att du ska röra dig framåt.
 
När du blir vuxen är det plötsligt ditt jobb att vara din egen förälder. Att pusha dig själv. Inga lärare, föräldrar eller coacher kommer att pusha dig att göra jobbet som behövs för att du ska nå dit du vill.

Ingen kommer att säga till dig att stänga av TV:n, gå iväg och träna, söka ett nytt jobb eller ringa de där viktiga samtalen. Allt är upp till dig. DU behöver växa upp och bli din egen förälder för att ta dig dit du vill.
 
Mycket handlar om små beslut i stunden. Ofta baserar vi våra beslut på hur vi känner i stunden. Känslorna fattar alltså besluten. Det är därför föräldrar ibland behöver fatta besluten, för annars skulle barnen inte lägga sig i tid, göra sina läxor eller äta nyttigt. Detta är föräldrarnas jobb.
 
Som vuxen behöver du kunna pusha dig själv i stunden, när det känns lite tråkigt eller motigt, eftersom det inte alltid kommer att kännas bra eller lätt att göra vissa saker.  
 
Men här kommer något viktigt! Speciellt nu när du står inför ett nytt år, med nya planer och mål eller ett omtag om de gamla. Även om du behöver kunna pusha dig själv, behöver du också support. Kanske inte i form av tjat eller regler som med dina föräldrar, utan mer positivt pushande från en omtänksam partner, vänner eller en stödgrupp.
 
När kvinnor kommer till mig och exempelvis vill bli mer hälsosamma (det är flest kvinnor som kommer till mig för det) så frågar jag om deras partner stöttar dem. Kvinnorna svarar då att partnern säger uppmuntrande ord till dem. Då brukar jag fråga om partnern gör något praktiskt. Nej, säger de flesta.
 
Här kommer min devis: Support innebär inte att sitta i soffan och heja på!
 
Uppmuntrande ord räcker inte alltid, ibland behöver vi praktisk hjälp. Så om du är en partner, en vän, en familjemedlem – gå med ut och gå, hjälp till att handla eller laga den nyttiga maten, utför den svåra uppgiften tillsammans, pusha genom att du samtidigt gör något du tycker är jobbigt… Och även om du får lite gnäll från den du ska hjälpa, håll ut och vet att gnället inte handlar om att du gör fel, bara att personen har en tröskel att ta sig över. En relation är ett team, en vänskap är ett team, en familj är ett team. Det är meningen att vi ska hjälpa varandra.
 
Jag minns när jag vandrade med Wim Hof i spanska Pyrenéerna. De starka, unga killarna fick gå längst bak och de äldsta i gruppen fick gå längst fram. Jag kunde känna hur de unga killarna var frustrerade. De hade svårt att inte göra små utbrytarförsök och springa om klungan. Men Wim var benhård. De unga fick lära sig tålamod och att hålla samma takt som hela gruppen kunde klara av. Att vi skulle upp för bergen tillsammans, inte vinna. Det fanns ytterligare en tanke med att ha de starka, spurtiga killarna längst bak. De äldre längst fram fick eld bakifrån att inte ge upp. Som att de yngre lyfte dem framåt med sin energi. Jag kommer ihåg hur gruppen till slut blev en enhet där alla hjälptes åt och vi alla fick njuta av att bada i de kalla vattenfallen på toppen.
 
Och du som behöver pushen, sätt dig ner med din supportperson och säg exakt vad du behöver. Vad den personen får lov att säga och göra, för att pusha dig. Och om det inte fungerar, sök upp en supportgrupp.

Visa hela inlägget »


YOU’VE GOT TO FEEL IT TO HEAL IT!

Jag brukar säga till mina klienter att de inte kan tänka sig ur ett känslomässigt problem. Och att om de stannar i huvudet och inte känner i kroppen kommer de inte att uppleva livet, eftersom känslorna är det som ger livet sina nyanser. Att känslor är budbärare som hjälper oss att navigera i livet. Du kan inte veta vad du vill och behöver på djupet, om du inte känner. 

Dr Russel Kennedy har lärt mig ett nytt begrepp – kognitiv bypassing. Det innebär att undvika känslor genom att bara vara i huvudet. Att tro att negativa känslor och trauman kan fixas kognitivt eller genom att omstrukturera sättet vi tänker på. 
Många idag lever uppe i huvudet och undviker att vara i kroppen, eftersom där finns de obekväma känslorna. Många klienter kommer till mig med idén att de bara behöver ändra sina tankar, så blir allt bra. Många terapeuter och coacher lär ut att tankarna är roten till negativa känslor, oro, ångest och depression och lösningen är att ändra sina tankar. 

Men vi kan inte processa och läka våra känslor som finns i kroppen enbart genom att skapa nya tankar. Det går inte att bara tänka positivt för att må bättre. Du som är orolig eller rädd vet vad jag pratar om. Det hjälper inte om du säger i tanken att allt är ok, känslan är starkare. 

Det är inget fel i att förändra våra tankar. Det är inget fel i att förstå grundorsaken till våra jobbiga känslor eller trauman. Tvärtom, det kan hjälpa till. Men när vi tror att det endast är våra tankar som behöver förändras för att vi ska läka, då är vi på fel spår. Den jobbiga sanningen är att vissa känslor måste kännas för att läkas, du kan inte tänka bort dem. Det måste finnas tid att vara med känslan och känna den utan att addera tankar. Att förstå kognitivt är bara en del av läkningen. 

Vissa saker behöver inte ens förstås eller förklaras, bara kännas. Att omfamna känslan, låta den gå genom kroppen, transformeras och integreras i en trygg miljö kan göra underverk. När du börjar tänka kan du istället förlora den djupare mening som känslan förmedlar. Du tappar känslans potentiella budskap. Känslorna kan nämligen sällan förklaras på ett sätt som matchar deras mening. Känslor är budbärare och ofta behöver man först känna budskapet för att sedan tolka om det behövs. Att tolka först och sedan känna känslan i kroppen kan förminska den.

Kognitiv bypass lindrar smärtan kortsiktigt, eftersom hjärnan får en dopaminkick. Tyvärr är det inte en långsiktig lösning. Istället kan hjärnan bli beroende av kickarna att få ”svar”, men det läker inte känslorna. Därför sägs det ”you’ve got to feel it to heal it”. 

Att hålla spacet för mina klienters känslor är det jag tycker mest om att göra. Det behövs så lite för att skapa en stor förändring. När en känsla släpper i kroppen, skapas utrymme för något nytt.

 
Visa hela inlägget »


För någon vecka sedan jobbade jag med en klient som innan vår session hade varit på ett möte. Hon var allmänt irriterade på grund av mötet, men kunde inte förklara vad som hade påverkat henne. När vi gick djupare och kunde kommunicera med ilskan fick vi svar. Ilskan ville tala om för henne att det var ”för mycket”. Att många långa fullbokade dagar med mycket stress började nu ta ut sin rätt och att kroppen egentligen behövde vila. Så istället för att rikta in sig på att något var fel kring mötet eller deltagarna där, kunde vi inrikta oss på det riktiga problemet – att hon inte tog sig tid för återhämtning.

Den här ilskan kallas för hälsosam ilska och den är viktig. Den försöker sätta gränser. Ilskan signalerar något viktigt för dig – exempelvis att du behöver dra en gräns mot andra eller dig själv, att du har blivit felbehandlad, att du inte tagit hand om dina behov, eller att det helt enkelt är för mycket just nu. Ilska-signalen är där för att skydda dig. Om du inte förstår din ilska är det lätt att du istället blir arg på personer eller situationer som egentligen inte har med ilskan att göra. Ungefär som när jag ibland blir arg på kundtjänst när jag tycker att de inte tar ansvar för problemet. Det rör upp en gammal ilska i mig att jag måste göra allt själv och att människor inte tar ansvar, vilket har varit en ”sanning” för mig sedan jag var liten. Min ilska är en protest mot gammal orättvisa som jag har fått jobba en hel del med för att läka.

Vi som kultur hanterar dessa kraftfulla känslor – irritation, frustration, ilska och raseri – på en mängd olika sätt. Tyvärr resulterar många sätt i att vi skadar andra eller oss själva. Energin från dessa känslor bearbetas och omvandlas aldrig effektivt till vad dessa verkligen är – energi och livskraft.

Långt tillbaka i tiden jagade, samlade och strövade vi runt i världen. Hoten vi mötte var verkliga och aggression behövdes för att skydda oss själva eller andra. Vi kunde kanalisera ut den ilskan genom att slå tigern eller fienden i huvudet med vår påk. Enkelt och effektivt. Detta funkar inte riktigt lika bra i nutid.

Idag lever vi ett ”tryggare” liv eftersom vi, i alla fall i västvärlden, lever ett mer civiliserat liv. Men är vi egentligen tryggare? Allt fler som lider av oro och ångest indikerar på att vi kanske inte är det. Istället för tigrar och fienden, så är farorna mer subtila – räkningar, deadlines, obalanserade människor runt oss och inte minst socialt ogillande om vi beter oss ”fel”.

Ilskan idag handlar därför ofta mindre om att vi är hotade rent fysiskt och mer om att vi ignorerar våra egna behov i kombination med all stress som finns runt oss. Vi kommer att bli arga när vi har ignorerat oss själva och våra egna behov för länge. Vi kommer att bli irriterade och on the edge när vi lever livet i ett högt tempo. Vi kommer att bli frustrerade när vi stöter på hinder i vår väg.
Att transformera irritation, frustration och ilska och inte bara hantera dessa är viktigt. När vi hanterar ilskan, det är då vi försöker hålla den inne, ta ett djupt andetag och skicka kärlek och ljus. Tyvärr kommer detta bara att trycka ner ilskan ännu mer och skapar obalans i nervsystemet. Att transformera ilskan är en helt annan sak. Så hur gör man det?

Svaret är hälsosam ilska och aggression. Här är det bra att särskilja på begreppen. Ibland blandar vi ihop aggressivitet med att vara arg. Men ilska och vrede är känslor, aggressivitet är ett beteende. Vi kan vara arga utan att vara aggressiva och vi kan vara aggressiva utan att vara arga.

Både känslan av ilska och det aggressiva beteendet behöver transformeras på rätt sätt. Inte helt enkelt, eftersom vi ofta fått höra att ilskan inte är okej eller till och med farlig att uttrycka. Vad många av oss gör istället är att snabbt stänga ner. Det kommer krävas en del tålamod och skicklighet att transformera ilskan på ett bra sätt. Och vara beredd på att det kan komma upp andra känslor samtidigt, för det kan finnas gamla minnen och orättvisor som poppar upp tillsammans med ilskan.

Här får du 2 bra vardagsverktyg:

  1. Var djuret du är. I grund och botten är vi däggdjur och vi har biologiska responser som behöver luftas.  Vi har en stor neocortex som låter oss göra väldigt många fantastiska saker och som gör att vi skiljer oss från djuren, men det är också vår neocortex som stoppar våra instinktiva responser. Här kan vi lära av de andra djuren. När du känner dig arg, frustrerad, irriterad – lyft upp överläppen litegrand. Om du hade varit ett argt däggdjur hade din överläpp automatiskt lyft sig och du hade morrat. Tvinga inte upp överläppen, låt det ske naturligt. Kanske du vill morra – gör det. Kanske dina ögon drar ihop sig och blir mindre, en evolutionär respons för att får ett tydligt fokus på hotet. Känn energin i kroppen.
  2. Vrid nacken av frustrationen. Som jag nämnde tidigare handlar ilskan ofta om att skydda oss själva. Ilskan vill skada och döda hotet. Så när din chef allt som oftast planerar dåligt och låter dig ta smällarna och jobba över för att hålla era deadlines kan det ibland kännas som om du vill vrida nacken av dem, eller hur? Istället för att få dåligt samvete över detta, kanalisera ut ilskan på ett konstruktivt sätt.  Ta en handduk eller något annat som du kan rulla ihop till en lång korv, tillräckligt tjock så att dina händer får jobba för att greppa den. Ta tag i handukskorven och vrid ur den allt du kan. Ungefär som om du skulle vrida om nacken på någon. Morra! Låt frustrationen och ilskan komma ut.


Dessa två vardagsverktyg kan vara första steget att ta hand om irritation, frustration och ilska när den poppar upp i vardagen. Om du är på arbetet, gå in på toaletten eller stäng kontorsdörren. Om du är hemma, gå ut en sväng.

Nyckeln i dessa två verktyg är att verkligen känna energin. Det är en biologisk drift att få ut den här energin och när den väl har fått flöda igenom kroppen och uttryckas, då kan den omvandlas till kraft, fokus och driv. Om du istället trycker ner ilskan kan den omvandlas till trötthet, vrede och hat, ångest och depression.

Om det inte hjälper?
Om du transformerar ilskan så snabbt det bara går efter att den har blivit triggad, är det som att dra ett varv med dammsugaren direkt när du har smulat ner golvet. Det går fort för smulorna har inte fastnat. Om ilskan fortsätter att dyka upp i tid och otid kan du titta på om du behöver sätta gränser, om någon behandlar dig illa eller om du har ignorerat dina egna behov för länge. Om ilskan fortsätter att dyka upp även efter detta, är det dags att gå på djupet och ta reda på vad ilskan signalerar och få hjälp att hitta ett sätt att transformera den på bästa sätt.

Visa hela inlägget »

Först och främst, det är skillnad på avundsjuka och svartsjuka. Avundsjuka innebär att man är missnöjd med det man har och vill ha det som någon annan har. Svartsjuka är en misstänksamhet eller en rädsla för rivalitet om exempelvis en partner eller vän.
 
Avundsjuka anses ofta som något fult och man skäms över det. Många vägrar att erkänna att de är avundsjuka, i alla fall öppet. Även jag kan bli avundsjuk ibland, men jag ser på avundsjukan på ett annat sätt. För mig är det bara en signal på att jag också vill ha det som den andra personen har. Det är en signal att det är något jag vill ha, något jag längtar efter eller är nyfiken på. Då säger jag till mig själv ”Go get it!” Så om jag blir avundsjuk på någon som har åkt till Antarktis för det är något jag själv skulle vilja åka till, sparar jag helt enkelt ihop pengarna och åker dit själv. Så nu vet ni vad jag sparar till.
 
Avundsjuka i sig behöver alltså inte vara ett problem. Du kan se avundsjukan som en signal på att du önskar dig något och du kan använda den som en drivkraft att få det du vill ha. Problemet uppstår när vi tycker att det är orättvist att den andra personen har det där vi vill ha. Att den andra personen inte borde få ha det där och vi är arga på dem för det. Det är det som kallas missunnsamhet och det är oftast det vi ger luft åt när vi skvallrar.
 
Använd avundsjukan konstruktivt. Om du är avundsjuk, se det som en signal, använd den som en drivkraft och gör något åt saken, go for it. Om du är missunnsam, då lider du och bästa sättet är då att få professionell hjälp att gå på djupet kring varför du känner så. Och tänk på, det behöver inte alltid handla om låg självkänsla.

Visa hela inlägget »