Sedan 2009 har barn och ungdomars deltagande i svensk föreningsidrott stadigt sjunkit. Detta gäller alla åldersgrupper och kön. Kronprinsessans organisation Generation Pep gjorde en undersökning som visar att bara två av tio barn mellan 4-17 år nådde 2020 den rekommenderade mängden fysisk aktivitet och bara ett av tio barn lever hälsosamt, inkluderat både kost och motion.
Det är här många lyfter fram ungarnas skärmtid samt socioekonomiska faktorer som en stor anledning till att ungdomarna inte rör på sig ordentligt. Men precis som när jag arbetar med en klients problem, så är det sällan en orsak som skapar problemet. Att bara byta ut skärmtiden mot rörelse fungerar inte, om det inte finns ett attraktivt alternativ. Om träningen inte är rolig eller skapar gemenskap, då kommer ungarna heller inte att röra på sig.
Vi vuxna börjar äntligen inse att idrotten behöver förändras. Barn och ungdomar behöver ha roligt när de tränar och inte bara tänka matcher och resultat. Vi vuxna behöver lära våra barn att ”bara” ha roligt, utan någon form av nyttoaspekt kring det.
Häromveckan arbetade jag med en klient som var väldigt fokuserad kring att kombinera nytta med nöje. Han såg inte värdet av enbart nöje. Och låt mig säga, han är inte ensam om detta. Jag frågade vad nöje skänkte honom. Han svarade – glädje. Min nästa fråga blev då: så du menar att det inte finns någon nytta med glädje? Hans svar blev: när du säger sådär, så hör jag hur fel det låter.
Det finns absolut en nytta i nöje. Nöje skänker glädje. Och den glädjen är nyttig, för den gör dig till en gladare, mer harmonisk och balanserad person. Du sprider den glädje till andra. Livet flyter lättare.
Likadant är det för våra barn och ungdomar och idrott. Att få idrotta utifrån glädje och bara för nöjes skull skapar en massa positiva effekter. Idrotten är bra på att ta hand om de som vill något, men det blir ofta på bekostnad av de som inte har drivet att tävla.
Hur vill barn och ungdomar att deras idrott ska se ut?
Enligt Aftonbladet visar en färsk studie från förra året att unga mellan 15 och 24 år vill kunna påverka vilka tider, på vilket sätt och hur ofta de tränar. Något som ofta inte fungerar med klubbens bestämda scheman och krav på närvaro. En annan undersökning visar att en tredjedel är helt ointresserade av att tävla. Ytterligare en studie (ännu opublicerad) bekräftar att unga i allt större utsträckning inte tycker att tävlandet är viktigt. Allt detta pekar på att idrotten är felkonstruerad.
Jag tycker det låter som att våra barn och ungdomar är väldigt kloka och kan lära oss vuxna ett och annat om att göra saker bara för att det är roligt och skänker glädje. Ungdomarna vill gärna träna och ha gemenskapen i träningsgruppen, men inte alla kraven. Det blir för seriöst helt enkelt. Leken försvinner och därmed glädjen.
Hur gör DU?
Kan du göra saker bara för att de är roliga, eller måste det ofta finnas en nyttoaspekt med? När du exempelvis tränar, väljer du något som du verkligen tycker om, eller väljer du en aktivitet för att den är effektiv och med hög nyttofaktor?
Vad skulle hända om du valde glädje på regelbunden basis och såg det som nytta?