Hur du skapar en större chans att lyckas med dina planer 2023 genom att inse att ingen kommer att pusha dig framåt + att samtidigt be om hjälp att bli pushad. Låter lite dubbelt, eller hur? Låt mig förklara.
 
När du är barn är det dina föräldrar och andra vuxna som pushar dig att göra saker som du tycker är tråkiga, obekväma eller jobbiga, för att du ska röra dig framåt.
 
När du blir vuxen är det plötsligt ditt jobb att vara din egen förälder. Att pusha dig själv. Inga lärare, föräldrar eller coacher kommer att pusha dig att göra jobbet som behövs för att du ska nå dit du vill.

Ingen kommer att säga till dig att stänga av TV:n, gå iväg och träna, söka ett nytt jobb eller ringa de där viktiga samtalen. Allt är upp till dig. DU behöver växa upp och bli din egen förälder för att ta dig dit du vill.
 
Mycket handlar om små beslut i stunden. Ofta baserar vi våra beslut på hur vi känner i stunden. Känslorna fattar alltså besluten. Det är därför föräldrar ibland behöver fatta besluten, för annars skulle barnen inte lägga sig i tid, göra sina läxor eller äta nyttigt. Detta är föräldrarnas jobb.
 
Som vuxen behöver du kunna pusha dig själv i stunden, när det känns lite tråkigt eller motigt, eftersom det inte alltid kommer att kännas bra eller lätt att göra vissa saker.  
 
Men här kommer något viktigt! Speciellt nu när du står inför ett nytt år, med nya planer och mål eller ett omtag om de gamla. Även om du behöver kunna pusha dig själv, behöver du också support. Kanske inte i form av tjat eller regler som med dina föräldrar, utan mer positivt pushande från en omtänksam partner, vänner eller en stödgrupp.
 
När kvinnor kommer till mig och exempelvis vill bli mer hälsosamma (det är flest kvinnor som kommer till mig för det) så frågar jag om deras partner stöttar dem. Kvinnorna svarar då att partnern säger uppmuntrande ord till dem. Då brukar jag fråga om partnern gör något praktiskt. Nej, säger de flesta.
 
Här kommer min devis: Support innebär inte att sitta i soffan och heja på!
 
Uppmuntrande ord räcker inte alltid, ibland behöver vi praktisk hjälp. Så om du är en partner, en vän, en familjemedlem – gå med ut och gå, hjälp till att handla eller laga den nyttiga maten, utför den svåra uppgiften tillsammans, pusha genom att du samtidigt gör något du tycker är jobbigt… Och även om du får lite gnäll från den du ska hjälpa, håll ut och vet att gnället inte handlar om att du gör fel, bara att personen har en tröskel att ta sig över. En relation är ett team, en vänskap är ett team, en familj är ett team. Det är meningen att vi ska hjälpa varandra.
 
Jag minns när jag vandrade med Wim Hof i spanska Pyrenéerna. De starka, unga killarna fick gå längst bak och de äldsta i gruppen fick gå längst fram. Jag kunde känna hur de unga killarna var frustrerade. De hade svårt att inte göra små utbrytarförsök och springa om klungan. Men Wim var benhård. De unga fick lära sig tålamod och att hålla samma takt som hela gruppen kunde klara av. Att vi skulle upp för bergen tillsammans, inte vinna. Det fanns ytterligare en tanke med att ha de starka, spurtiga killarna längst bak. De äldre längst fram fick eld bakifrån att inte ge upp. Som att de yngre lyfte dem framåt med sin energi. Jag kommer ihåg hur gruppen till slut blev en enhet där alla hjälptes åt och vi alla fick njuta av att bada i de kalla vattenfallen på toppen.
 
Och du som behöver pushen, sätt dig ner med din supportperson och säg exakt vad du behöver. Vad den personen får lov att säga och göra, för att pusha dig. Och om det inte fungerar, sök upp en supportgrupp.

För någon vecka sedan jobbade jag med en klient som innan vår session hade varit på ett möte. Hon var allmänt irriterade på grund av mötet, men kunde inte förklara vad som hade påverkat henne. När vi gick djupare och kunde kommunicera med ilskan fick vi svar. Ilskan ville tala om för henne att det var ”för mycket”. Att många långa fullbokade dagar med mycket stress började nu ta ut sin rätt och att kroppen egentligen behövde vila. Så istället för att rikta in sig på att något var fel kring mötet eller deltagarna där, kunde vi inrikta oss på det riktiga problemet – att hon inte tog sig tid för återhämtning.

Den här ilskan kallas för hälsosam ilska och den är viktig. Den försöker sätta gränser. Ilskan signalerar något viktigt för dig – exempelvis att du behöver dra en gräns mot andra eller dig själv, att du har blivit felbehandlad, att du inte tagit hand om dina behov, eller att det helt enkelt är för mycket just nu. Ilska-signalen är där för att skydda dig. Om du inte förstår din ilska är det lätt att du istället blir arg på personer eller situationer som egentligen inte har med ilskan att göra. Ungefär som när jag ibland blir arg på kundtjänst när jag tycker att de inte tar ansvar för problemet. Det rör upp en gammal ilska i mig att jag måste göra allt själv och att människor inte tar ansvar, vilket har varit en ”sanning” för mig sedan jag var liten. Min ilska är en protest mot gammal orättvisa som jag har fått jobba en hel del med för att läka.

Vi som kultur hanterar dessa kraftfulla känslor – irritation, frustration, ilska och raseri – på en mängd olika sätt. Tyvärr resulterar många sätt i att vi skadar andra eller oss själva. Energin från dessa känslor bearbetas och omvandlas aldrig effektivt till vad dessa verkligen är – energi och livskraft.

Långt tillbaka i tiden jagade, samlade och strövade vi runt i världen. Hoten vi mötte var verkliga och aggression behövdes för att skydda oss själva eller andra. Vi kunde kanalisera ut den ilskan genom att slå tigern eller fienden i huvudet med vår påk. Enkelt och effektivt. Detta funkar inte riktigt lika bra i nutid.

Idag lever vi ett ”tryggare” liv eftersom vi, i alla fall i västvärlden, lever ett mer civiliserat liv. Men är vi egentligen tryggare? Allt fler som lider av oro och ångest indikerar på att vi kanske inte är det. Istället för tigrar och fienden, så är farorna mer subtila – räkningar, deadlines, obalanserade människor runt oss och inte minst socialt ogillande om vi beter oss ”fel”.

Ilskan idag handlar därför ofta mindre om att vi är hotade rent fysiskt och mer om att vi ignorerar våra egna behov i kombination med all stress som finns runt oss. Vi kommer att bli arga när vi har ignorerat oss själva och våra egna behov för länge. Vi kommer att bli irriterade och on the edge när vi lever livet i ett högt tempo. Vi kommer att bli frustrerade när vi stöter på hinder i vår väg.
Att transformera irritation, frustration och ilska och inte bara hantera dessa är viktigt. När vi hanterar ilskan, det är då vi försöker hålla den inne, ta ett djupt andetag och skicka kärlek och ljus. Tyvärr kommer detta bara att trycka ner ilskan ännu mer och skapar obalans i nervsystemet. Att transformera ilskan är en helt annan sak. Så hur gör man det?

Svaret är hälsosam ilska och aggression. Här är det bra att särskilja på begreppen. Ibland blandar vi ihop aggressivitet med att vara arg. Men ilska och vrede är känslor, aggressivitet är ett beteende. Vi kan vara arga utan att vara aggressiva och vi kan vara aggressiva utan att vara arga.

Både känslan av ilska och det aggressiva beteendet behöver transformeras på rätt sätt. Inte helt enkelt, eftersom vi ofta fått höra att ilskan inte är okej eller till och med farlig att uttrycka. Vad många av oss gör istället är att snabbt stänga ner. Det kommer krävas en del tålamod och skicklighet att transformera ilskan på ett bra sätt. Och vara beredd på att det kan komma upp andra känslor samtidigt, för det kan finnas gamla minnen och orättvisor som poppar upp tillsammans med ilskan.

Här får du 2 bra vardagsverktyg:

1. Var djuret du är. I grund och botten är vi däggdjur och vi har biologiska responser som behöver luftas.  Vi har en stor neocortex som låter oss göra väldigt många fantastiska saker och som gör att vi skiljer oss från djuren, men det är också vår neocortex som stoppar våra instinktiva responser. Här kan vi lära av de andra djuren. När du känner dig arg, frustrerad, irriterad – lyft upp överläppen litegrand. Om du hade varit ett argt däggdjur hade din överläpp automatiskt lyft sig och du hade morrat. Tvinga inte upp överläppen, låt det ske naturligt. Kanske du vill morra – gör det. Kanske dina ögon drar ihop sig och blir mindre, en evolutionär respons för att får ett tydligt fokus på hotet. Känn energin i kroppen.
2. Vrid nacken av frustrationen. Som jag nämnde tidigare handlar ilskan ofta om att skydda oss själva. Ilskan vill skada och döda hotet. Så när din chef allt som oftast planerar dåligt och låter dig ta smällarna och jobba över för att hålla era deadlines kan det ibland kännas som om du vill vrida nacken av dem, eller hur? Istället för att få dåligt samvete över detta, kanalisera ut ilskan på ett konstruktivt sätt.  Ta en handduk eller något annat som du kan rulla ihop till en lång korv, tillräckligt tjock så att dina händer får jobba för att greppa den. Ta tag i handukskorven och vrid ur den allt du kan. Ungefär som om du skulle vrida om nacken på någon. Morra! Låt frustrationen och ilskan komma ut.

Dessa två vardagsverktyg kan vara första steget att ta hand om irritation, frustration och ilska när den poppar upp i vardagen. Om du är på arbetet, gå in på toaletten eller stäng kontorsdörren. Om du är hemma, gå ut en sväng.

Nyckeln i dessa två verktyg är att verkligen känna energin. Det är en biologisk drift att få ut den här energin och när den väl har fått flöda igenom kroppen och uttryckas, då kan den omvandlas till kraft, fokus och driv. Om du istället trycker ner ilskan kan den omvandlas till trötthet, vrede och hat, ångest och depression.

Om det inte hjälper?
Om du transformerar ilskan så snabbt det bara går efter att den har blivit triggad, är det som att dra ett varv med dammsugaren direkt när du har smulat ner golvet. Det går fort för smulorna har inte fastnat. Om ilskan fortsätter att dyka upp i tid och otid kan du titta på om du behöver sätta gränser, om någon behandlar dig illa eller om du har ignorerat dina egna behov för länge. Om ilskan fortsätter att dyka upp även efter detta, är det dags att gå på djupet och ta reda på vad ilskan signalerar och få hjälp att hitta ett sätt att transformera den på bästa sätt.

Först och främst, det är skillnad på avundsjuka och svartsjuka. Avundsjuka innebär att man är missnöjd med det man har och vill ha det som någon annan har. Svartsjuka är en misstänksamhet eller en rädsla för rivalitet om exempelvis en partner eller vän.
 
Avundsjuka anses ofta som något fult och man skäms över det. Många vägrar att erkänna att de är avundsjuka, i alla fall öppet. Även jag kan bli avundsjuk ibland, men jag ser på avundsjukan på ett annat sätt. För mig är det bara en signal på att jag också vill ha det som den andra personen har. Det är en signal att det är något jag vill ha, något jag längtar efter eller är nyfiken på. Då säger jag till mig själv ”Go get it!” Så om jag blir avundsjuk på någon som har åkt till Antarktis för det är något jag själv skulle vilja åka till, sparar jag helt enkelt ihop pengarna och åker dit själv. Så nu vet ni vad jag sparar till.
 
Avundsjuka i sig behöver alltså inte vara ett problem. Du kan se avundsjukan som en signal på att du önskar dig något och du kan använda den som en drivkraft att få det du vill ha. Problemet uppstår när vi tycker att det är orättvist att den andra personen har det där vi vill ha. Att den andra personen inte borde få ha det där och vi är arga på dem för det. Det är det som kallas missunnsamhet och det är oftast det vi ger luft åt när vi skvallrar.
 
Använd avundsjukan konstruktivt. Om du är avundsjuk, se det som en signal, använd den som en drivkraft och gör något åt saken, go for it. Om du är missunnsam, då lider du och bästa sättet är då att få professionell hjälp att gå på djupet kring varför du känner så. Och tänk på, det behöver inte alltid handla om låg självkänsla.

Tendensen att skjuta upp svåra eller tråkiga uppgifter är universell. Själv skjuter jag exempelvis konstant upp när det är läggdags eller de där tidiga morgonpromenaderna som gör att jag mår bra. Förmodligen för att jag lägger mig för sent. Det har visat sig att påbörja en uppgift ofta är mycket svårare än att faktiskt utföra uppgiften. När man väl har kommit igång är det oftast enklare att fortsätta. Det tuffa är alltså att starta. Så hur gör man?

Först och främst är det viktigt att veta att det kan finnas många anledningar till varför vi har svårt att börja. Vi kan känna osäkerhet, rädsla, stress eller bli överväldigade inför uppgiften. Att sätta igång kan få oss att känna oss otillräckliga, det är inte lönt, det är för svårt, jag orkar inte. Om det ligger en djupare och tuffare anledning bakom, kan du behöva hjälp av en coach eller terapeut. Om du upplever att det mest handlar om brist på motivation att sätta igång kan följande 2 tips hjälpa dig:

1. Motivation är i huvudet, ett koncept, ett begrepp. Genomförande är praktiskt. Om du har ett genomförandeproblem är det ofta för att ditt mindset kommit i vägen. Men då ska man väl jobba på sitt mindset så att man blir mer motiverad och kommer igång, kanske du tänker?

Nej. Det finns faktiskt ett effektivare sätt. Om du vill genomföra något, sluta tänk. Leta inte efter motivationen i huvudet. Stäng istället ner konversationen som pågår i ditt huvud innan den startar. Svälj inte betet. Sluta argumentera med dig själv. Fatta ett beslut kring något som du vill göra och ifrågasätt det inte. Var väldigt specifik i det du ska göra. Typ “jag ska träna imorgon kl 06.00”, “jag ska säga en sak vid nästa möte”, ”jag anmäler mig till kursen nu”. När du sedan börjar argumentera med dig själv, och jag garanterar att du kommer att göra det, ignorera det. Så fort du börjar argumentera med dig själv, ökar du risken att inte sätta igång.

2. Börja inte tänka storskaligt, mål, planer. Det första du behöver göra är att bemästra konsten att ”show up”. En vana måste först etableras, innan den kan förbättras. Du kan inte optimera förrän du blivit den personen som dyker upp. Krymp uppgiften. Börja superlitet. Så litet att du inte ens tycker det är lönt. Det du behöver träna upp är startmotorn. Så att ta på dig gympaskorna direkt på morgonen och promenera om så bara 2 minuter, eller att sätta dig vid datorn och arbeta på ditt projekt i 2 minuter, då tränar du på att starta.

En del gillar uttrycket ”fake it till you make it”. De menar att genom att imitera självförtroende och kompetens tillsammans med ett optimistiskt mindset, kan en person förverkliga dessa kvaliteter i verkliga livet och därmed nå resultat.
 
Personligen gillar jag inte alls uttrycket ”fake it till you make it. När du talar om för dig själv att du ska ”fake it till you make it” förstärker du känslan av att du är en fake, en bluffmakare. Jag tror istället att när du medvetet bestämmer dig för vem du vill vara just idag, vare sig det är på jobbet, med dina vänner och din familj eller hur du vill uppträda i en viss situation, då sätter du en intention som hjälper dig att agera som den personen du vill vara. När du sedan gör rätt actions, inspirerar det dig att fortsätta anstränga dig och ta dig vidare på vägen som leder dig till din personliga framgång.  
 
Sätt medvetet morgon en intention om vem du vill vara just idag.
Vem vill du vara? Hur vill du tackla vissa situationer och människor under dagen? Sedan är det bara att träna varje dag på att vara den personen. Och när du misslyckas, för det kommer du att göra ofta, säg till dig själv ”jag tränar på det”, ”på det igen”, ”jag är stolt över mig själv för jag ger inte upp”.
 

Nu måste jag bara skriva om passion, för det är ett ord som jag hör väldigt mycket i min bransch – personlig utveckling. Klienter kommer till mig och vill hitta sin passion. Workshops och föredrag har ofta fokus på att finna och följa sin passion. 

Passion är ett ord som vi ofta använder utan att riktigt förstå ordets ursprungliga betydelse. De flesta av oss använder ordet passion för att beskriva starka känslor som återspeglar en intensiv åtrå eller gränslös entusiasm. Vad du sällan får höra är den riktiga betydelsen av passion och varför du bör tänka ett varv till om du är beredd att följa din passion. 

Roten i ordet passion kommer från både latinets passiō och det grekiska ordet pathos, som båda betyder ”lidande, att lida”. 

Passion betyder helt enkelt en villighet att lida för det du älskar. Att något är så viktigt för dig att du är beredd att kämpa och lida för att uppnå det. Ett klassiskt exempel på detta är Jesus, som älskade mänskligheten så mycket att han var villig att lida och till slut dö på korset. Det är detta som kallas för ”The Passion of the Christ”. 

Om du vill följa din passion, så innebär det att du tar ett medvetet beslut att avstå från vissa saker för att fokusera din energi på de viktigaste aktiviteterna. Jag rekommenderar självreflektion för att få insikter kring vad du brinner för, vad det kommer att krävas av dig och vad du är villig att ge upp för att lägga mer tid på din passion.

Så tänk ett varv till kring om du verkligen vill finna och följa din passion, nu när du vet att det också innebär lidande? Är du villig att kämpa och ibland lida för att förverkliga din dröm? Eller kan det räcka att bara gilla något? 

I veckan funderade jag på förklaringar. Vill börja med att säga att förklaringar har sin plats och ibland är de viktiga och nödvändiga. Men ibland förklaras det alltför mycket. Och en förklaring kan ibland göra mer skada än nytta.
Låt oss ta ett exempel. Du har glömt att ringa en vän som du lovat. När du väl kommer på det, vad gör du? Säger du förlåt, jag glömde och lägger till en förklaring? Är förklaringen/ursäkten rimlig, eller lägger du till den för att skyla över faktumet att du faktiskt glömde? Vanligt och högst mänskligt.

Men… när du förklarar börjar det handla om dig. Det är inte alltid mottagaren känner ursäkten. Du tror att förklaringen är en del av ursäkten, men istället kan det bli att det mest handlar om att skydda dig själv, skyla över eller ställa dig själv i en bättre dager.

Att förklara kan lätt bli en ursäkt för att slippa ta ansvar. Det är ju inte du som gjort fel, det finns ju en förklaring, en anledning till att det blev som det blev. Som mottagare känns det inte bra. Bättre respons är att äga misstaget och bara säga förlåt, jag tabbade mig. Det är rakryggat och äkta.

Hur känns det när du får höra:
Det som är så enkelt. Det är inte så svårt, det är bara att….. Kan du inte det?
 
Häromveckan var det en person som sa till mig ”det är jättelätt, det är ju bara att smaka sig fram” när jag skulle försöka få till en bra kryddning i en gryta. Kan nämna att jag är urusel på att laga mat. Nej, tänkte jag lite surt, det är inte bara att smaka sig fram för mig. Jag kan följa ett recept, men be mig inte free-flowa för då smakar det katastrof. Jag har inte riktigt kommit på vad som gifter sig bra i smakväg. 
 
Många gånger säger vi så till någon som kämpar med något som vi själva tycker är det mest självklara som finns att göra eller klara av. Mottagaren på andra sidan däremot (i det här fallet jag) kan uppleva sig dum och trög.
 
Självklart ligger problemet hos mig som mottagare för jag väljer att tolka det negativt, men jag skulle ändå vilja slå ett slag för att tänka efter. Att istället för att tala om för personen hur enkelt det är, vilket kan tolkas som att du borde veta, uppmuntra och erbjud din hjälp. Skippa ”det är enkelt, det är inte så svårt, det är bara att…” Säg istället ”jag hjälper dig, jag visar dig, jag lär dig”. Jag lovar, det känns bättre för mottagaren.
 

Om du inte har sett filmen ”Don’t look up” som går på Netflix, gör gärna det. Det är en hysterisk film som handlar om en asteroid som är på väg mot jorden och människans totala förnekelse inför hotet om utrotning. Man kan lätt dra paralleller med våra klimatförändringar och utsläpp.
 
Om du ser filmen, eller i alla fall trailern, så blir den naturliga frågan ”hur kan så många människor blunda för att det håller på att gå åt fanders”? Enligt Sébastien Bohler, författare och specialist inom molekylär neurobiologi, är det hjärnans njutnings- och belöningscentrum som ställer till det. Dess uppgift är att se till att vi tar oss fram dag för dag, istället för att planera inför framtiden. Ungefär som när vi levde för tiotusentals år sedan och det viktigaste var att överleva dagen. Vår hjärna har alltså inte uppdaterats nämnvärt. Så även om vår hjärna har utvecklats evolutionärt med en främre del, neocortex, med ett intellekt som förstår att vi behöver planera framåt och göra kloka val för att vår framtid ska bli bättre, så konkurrerar detta mer långsiktiga intellekt med vårt belöningscenter som sprutar ut belöningshormonet dopamin och det är lätt att vi  blir beroende av de snabba kickarna. Allt ska hända snabbt, här och nu.
 
Dopamin i sig är inte dåligt, det hjälper oss att uppleva njutning, tillfredsställelse och motivation. Som när du har lyckats med något och du känner dig nöjd, då är det dopaminet som flödar i hjärnan. Problemet uppstår när vi blir beroende av kickarna och inte kan vänta på belöningen som kommer längre fram, eller när vi inte kan tänka klokt idag för att skapa en bättre framtid. På grund av hjärnans dragkamp mellan viljan att göra det rätta och önskan om belöning, så kommer vi alltid att vara inkonsekventa och pendla mellan att i ena stunden sopsortera för att i nästa stund unna oss en resa till Spanien som äter upp hela vår koldioxidbudget för året.
 
Om du regelbundet ökar dina dopaminnivåer blir det lättare för dig att även hålla ut och kämpa för de mer långsiktiga målen. Du kan öka dopaminet helt naturligt med:
 

• Rörelse och träning
• Kalla duschar
• Massage
• God sömn
• Lyssna på musik

Jag hoppas att du har haft en fin jul och att 2022 har startat bra. Har du avlagt några nyårslöften? Själv gör jag aldrig det, för det har aldrig fungerat för mig. Ett medvetet löfte eller val att göra något nytt eller annorlunda, kräver mer än ett glas bubbel. Det kräver att du förstår hur din autopilot fungerar som håller dig kvar i gamla vanor och mönster. Och det krävs arbete för att ta dig runt den. 

Vi går på autopilot flera gånger under dagen och det är helt normalt. Din hjärna sparar alltid energi för framtida behov, och gör det genom att automatisera och förenkla det mesta av det du gör. Det kallas för ditt default mode network (DMN) eller autopiloten. Din autopilot är väldigt bra att ha, så att du inte behöver tänka på allt. Tänk om du varje gång du borstade tänderna skulle behöva tänka på hur du höll tandborsten. Eller vilket ben som först ska i respektive byxben. Eller hur du sätter på kaffekokaren. Eller hur du öppnar ytterdörren. Ditt undermedvetna sinne låter dig göra massor av saker på autopilot, annars skulle du ha noll energi kvar i hjärnan.

Problemet är inte att vi automatiserar, utan när vi går på autopilot mesta av tiden. Det är då vi inte är närvarande, vi kan inte göra medvetna val och vi fastnar i en rutt eller vissa reaktioner. När du blir mer självmedveten kan du börja notera när du är på autopilot och när du behöver ta dig tillbaka till nuet.

Tecken på att du går på autopilot

• Du gör det du ska, men är inte närvarande i vardagen. Du växer inte och dina beslut är inte genomtänkta.
• Du vaknar på morgonen och är överväldigad, stressad och oförberedd inför dagen.
• Du håller alltid på med din mobil. Mobilen är det första du checkar på morgonen, du skrollar genom sociala medier och e-post många gånger under dagen och mobilen är det sista du ser innan du somnar på kvällen.
• Du uppehåller dig kring det förflutna. Du tänker ofta på de misstag du har gjort, det du ångrar och ”tänk om….”
• Du har svårt att komma ihåg enkla saker, för du är inte närvarande. Var lade jag nycklarna? Stängde jag dörren eller inte? Vad sa hon?
• Du tänker ofta negativt om dig själv i olika situationer, det sker på automatik. Du kritiserar dig själv, förminskar dig själv och tror inte att du ska klara av saker. Du tänker sällan något positivt, för det negativa är automatiserat.
• Du är inte närvarande i rummet. Du är där fysiskt, men mentalt är du på en helt annat planet.

Hur kan du komma ur din autopilot?

1. Första steget är att inse när du är i autopilot.
2. Bli mer närvarande i det du gör och kring dina val.
3. Skapa kontakt med dig själv genom att röra kroppen, meditation eller andning.
4. Säg STOPP till dig själv så fort du märker att du kör på autopilot, sakta ner någon minut och verkligen tänk och känn efter, välj sedan en ny rutt.
5. Förstå att det här behöver du göra om och om igen, varje dag, tills du blir så medveten om när du kör på autopilot att du kan stoppa det innan det sker.