A PIECE OF MY MIND

Här hittar du månadens nyhetsbrev.
Instagram och Facebook händer det mycket mer. Följ mig gärna där! 

2017 > 03

 

Vi har alla olika sätt att relatera till oss själva, andra och livet. Hur vi relaterar till oss själva och vår omgivning beror på vilken relationsdynamik vi har haft till våra föräldrar som barn. Oftast installeras denna redan före 2 års ålder och du har sedan denna programmering hela livet. Den påverkar hur du är i dina relationer idag och hur du behandlar dina barn. För att kunna ändra dynamiken i dina relationer, behöver du inse vilken relationsstil du har haft som barn. 
 
Vi tar det från början…
Att idealisera sina föräldrar är något alla barn gör. Varför? För att det får barnet att känna sig tryggt, att det finns någon som kallas för ”förälder” och som är perfekt och som gör det som krävs för att få dig att må bra och känna dig skyddad från allt farligt. Så det är förståeligt varför barn idealiserar sina föräldrar.
 
När barnen börjar bli äldre börjar de inse att föräldrarna är vanliga människor som ibland också gör fel. De ungdomar som inte slutar idealisera sina föräldrar hämmas och kan inte röra sig framåt.
 
Vilka relationsstilar finns det?
Forskarna pratar om fyra stilar – undvikande, ambivalent, kaotisk och optimal.
 
Undvikande
För att barnet ska vara tryggt behöver föräldrarna vara närvarande i sig själva och livet, inte bara springa i 120 km i timmen genom livet. När föräldrar inte är närvarande, plockar barnet upp en känsla av undvikande från föräldrarna. Barnet upplever känslan av att ”det finns ingen intention från min vårdnadshavare att lära känna mig”. En del barn upplever att det inte finns någon att lära känna och upplever då djup ensamhet. När jag jobbar med sådana klienter upplever de ofta världen från bara en aspekt, den fysiska världen, allt de kan mäta, se, ta på. Känslor som drömmar, hopp, önskningar, längtan – den världen finns inte hos dessa personer. De kan inte se insidan. Deras föräldrar såg aldrig den inre världen och därför skapades och utvecklades inte den världen. En sådan person känner sig ofta utanför, ensam, har ingen kontakt med sig själv eller livet, vet inte vem hen är, vet inte vilka drömmar hen har, vad hen vill och längtar efter.
 
Ambivalent
Låt oss säga att barnets mamma är osäker på om hon är en bra mamma. Hon känner oro, nervositet, osäkerhet och tvivlar på sin förmåga att ta hand om sitt barn på bästa sätt. Barnets spegelneuroner i hjärnan tar in denna oro och helt plötsligt känner barnet samma oro. Om mamman till exempel är orolig kring mat runt barnet, kopplas hunger neurologiskt till oro och osäkerhet och som vuxna kan vi till exempel ha en massa konstig oro kring mat. När jag jobbar med sådana klienter är de ofta oroliga för allt möjligt. De är förvirrade kring vad som är rätt att göra, vad är bäst valet, är det säkert, är det bra, är det ok, klarar jag detta, vad kommer att hända osv?
 
Kaotisk
Föräldern är arg på barnet. Det skrämmer barnet. Som barn ser du förälderns intention att skada dig. Även om detta inte sker fysiskt, eller medvetet från föräldern, så för bråkdelen av en sekund så uppfattar dina spegelneuroner i hjärnan detta som ett hot. Intentionen är att skada dig och detta är totalt motsägelsefullt i förhållande till hela din evolutionära historia av anknytning, eftersom din vårdnadshavare ska skydda dig, inte göra dig illa. Det räcker med en kvarts sekund av ilska - barnet läser av det direkt. Barnet fragmenterar sig själv, dissocierar sig, tar avstånd från sig själv, för att försöka undkomma hotet. De klienter jag jobbar med som fragmenterar sig är de som ofta känner sig avstängda, likgiltiga, blir stela, flyr, eller gömmer sig, de gillar inte konflikter och står inte upp för sig själva, de är rädda för andras reaktioner osv.
 
Optimal
Om förädlarna har positiva intentioner att älska och ta hand om sitt barn, så gör det inte så mycket att de gör fel ibland. Felsteget läker hos barnet. Barnet plockar upp intentionen att du menar gott.  Barnet plockar också upp känslan av att ”Wow, det är möjligt att vara människa och göra fel och ändå vara full av kärlek. Jag behöver inte vara perfekt, bara kärleksfull och jag är älskad oavsett.”
 
Så fundera lite på vilken relationsstil du upplevde som barn och se vilken du har idag? Vad kan du ändra?

Visa hela inlägget »