SKULLE DU VILJA VARA HELT UTAN BEGRÄNSNINGAR?
I höstas lyssnade jag på 15-timmars mastodontboken 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos, av den kanadensiska kliniska psykologen och psykologiprofessorns Jordan Peterson.
Puh!
Ett resonemang som jag verkligen gillade var det kring att vara allt man vill vara, att vara perfekt, existera helt utan begränsningar. Men om du redan är allting, alltid, överallt, då finns det ingen vart att gå och inget att bli. Allt som skulle kunna bli något, är redan. Och allt som skulle kunna hända, har redan hänt.
Vår existens och våra begränsningar är tätt sammanlänkade och för att vårt liv ska bli intressant behövs begränsningarna.
Superman (Stålmannen på svenska) skapades 1938 av Jerry Siegel och Joe Shuster. I början kunde Superman flytta bilar, tåg och till och med fartyg. Han kunde springa fortare än tåget och han kunde hoppa över höga byggnader. Efter ett tag började hans krafter expandera och i slutet på 60-talet kunde han flyga fortare än ljuset, han hade superhörsel och röntgensyn, han kunde smälta metall med sina ögon, frysa objekt och orsaka orkaner med sitt andetag, han kunde flytta planeter, kärnkraftsexplosioner kunde inte skada honom och om han blev skadad, så läkte han omedelbart. Superman blev osårbar.
Här började något underligt att hända. Han blev tråkig. Ju mer fantastiska hans förmågor blev, desto svårare var det att hitta intressanta saker för honom att göra. Supermans problem blev att han kunde ta sig ur vilka situationer som helst och det gjorde honom tråkig, vilket gjorde att hans karaktär Superman nästan dog ut.
Man började då skriva om Superman och tog bort en hel del av hans superkrafter. Han kunde inte längre flytta planeter, han blev beroende av solen för sina krafter, han blev sårbar av kryptonit. Superman fick helt enkelt begränsningar. En superhjälte som kan göra precis vad som helst visade sig bli en icke-hjälte. Han är inget specifikt, därför är han inget. Han har inget att sträva mot, så man kan inte beundra honom.
Så att vara någon verkar kräva begränsningar. Kanske för att VARA kräver att BLI. För att bli något eller någon betyder att bli något mer, eller i alla fall något annorlunda. Och att bli något mer eller annorlunda är bara möjligt för något som är begränsat.
Så se dina begränsningar som en möjlighet att sträva att bli något mer. Själv tänker jag fortsätta att försöka se mina begränsningar som möjligheter, att begränsningarna gör att jag har något att sträva mot, och att det gör mitt liv intressant.
<3 Karin