dömer du andra?

 
Och varför det är en viktig ledtråd om dig själv.
 
Jag dömer andra. Jag dömer idioter i trafiken, jag dömer det ointresserade butiksbiträdet som hellre pratar med sin kollega, än servar mig osv osv. Senast dömde jag en person som inte hörde av sig till mig. ”Så gör man inte….”. Det är att döma. Idag är jag mer medveten om mitt dömande och gör det därför mer sällan. I mitt jobb dömer jag inte alls (tror jag), vilket faktiskt känns väldigt skönt.
 
Hur dömer du?
Vid det här laget har du säkert förstått att du också dömer. Fundera gärna lite över i vilka situationer du dömer allra mest. Här kommer två exempel:
 

  1. Din syster talar om för dig att hon har köpt en ny bil och du tänker: Det kan hon absolut inte ha råd med på hennes lön. Hon är så oansvarig när det gäller pengar.
  2. Din partner lämnar sina smutsiga sockar på sovrumsgolvet, istället för att lägga dem i tvättkorgen. Du tycker att han/hon är så lat och slarvig. Det gör dig galen!

 
Detta är två ganska vanliga exempel på hur vi dömer i tysthet, hur vi kritiserar andra. Men vad betyder egentligen detta kritiserande från din sida? Är du omgiven av människor som inte håller måttet, som är obildbara, slarviga, lata idioter? Håller samhället på att falla sönder? Eller finns det en ledtråd kring ditt kritiserande och dömande, något som är mycket djupare och mer fundamentalt om DIG? 
 
Hur du upplever andra, kan lära dig något om dig själv
När vi dömer andra eller upplever att någon trycker på alla våra knappar, med det de säger eller gör, så projicerar vi ofta våra känslor på dem. Vi kritiserar andra för saker som vi själva inte tar ansvar för eller som vi inte erkänner om oss själva.
 
Så här fungerar det.
 
Låt oss säga att du har en rädsla för att bli avvisad, som kommer från upplevelser i barndomen. Om du inte har jobbat med dig själv, så är det ganska vanligt att du inte är medveten om denna rädsla. Du har inte erkänt den än. Eller så vet du om rädslan, men nekar till att det är ett problem. Ditt undermedvetna sinne är dock medvetet om det. Och den delen av ditt sinne kommer alltid att leta efter möjligheter att lösa gamla olösta saker. Din hjärna älskar att avsluta en loop och gillar inte saker eller situationer där loopen inte har stängts. Cirkeln har inte slutits, så att säga.
 
Ditt undermedvetna sinne kommer därför att leda dig till situationer där du kan bli medveten om din rädsla. Med andra ord, du kommer att gå in i relationer med människor som kommer att trigga den rädslan eller en inte erkänd känsla i dig. Allt för att du ska få stänga loopen, avsluta cirkeln och kunna gå vidare i livet. Du kommer att attrahera en relation där din partner kommer att dra sig ur, agera kyligt, göra upp planer med sina vänner istället för dig, ha en hobby som de älskar och där de inte inkluderar dig osv.
 
Istället för att du möter och accepterar din rädsla, kommer deras beteende att göra att du dömer och kritiserar dem i tysthet. Du tänker inte ”Hmm… jag är rädd att min partner ska överge mig och jag kommer att bli ensam igen.” Istället tänker du ”Min partner spenderar aldrig tid med mig. Han/hon är med sina kompisar och har roligt istället för att fixa sakerna han/hon har lovat runt hemmet. Han/hon slösar pengar på sin golf, istället för att spara pengarna och spendera dagen med mig.”
 
Ett annat exempel som träffade mig väldigt mycket, är detta:
Låt oss säga att du ser dig själv som en ordentlig person. Du sköter ditt jobb ordentligt, du ställer alltid upp för dina närmsta vänner och du håller vad du lovar. Men djupt ner, är du egentligen en person som önskar att du kunde släppa ansvaret ett tag, lägga upp fötterna på bordet, och bara skämma bort dig själv som omväxling. Men du vill inte erkänna det för dig själv. Det är inget du accepterar i dig själv, av någon anledning. Kanske du blev avvisad eller tillrättavisad i barndom, för att du var sådan och nu har du växt upp till att bli en ”duktig” person. Ditt kreativa undermedvetna sinne kommer att dra in dig i situationer där du är kring människor, som verkar slarviga och oansvariga. Och istället för att erkänna att du en liten del av dig är precis som dem, klagar du istället på dem, även om det sker i smyg.
 
Efter att jag har förstått detta, lägger jag numera också upp fötterna på bordet och är totalt oansvarig emellanåt. Vad har hänt? Jag kritiserar inte andra lika mycket. Givetvis har jag en bit kvar att gå, men jag är på god väg.
 
Acceptans för dig själv, skapar acceptans för andra
När du börjar erkänna dina egna känslor och acceptera dig själv, då börjar du också acceptera andra ännu mer. När du börjar acceptera dig själv, börjar du också älska dig själv mer. För att erkänna dina känslor och att acceptera dig själv är nödvändigt för att du ska kunna älska dig själv. Och det är först då du helt och fullt kan vara tillfreds med dig själv och världen runt omkring dig.
 
När du inte är tillfreds med dig själv kommer du alltid att hitta något att klaga på, och människorna i ditt liv kommer alltid att verka mindre perfekta, eftersom du tänker på dig själv som mindre perfekt. Om du inte kan lära dig att älska dig själv och acceptera dig själv och dina känslor, kommer du heller inte kunna bli helt och hållet älskad av någon annan.
 
Hur skapar jag acceptans för mig själv?

  1. Förstå att du skapar de situationer du behöver för att tillåta dig att uppleva de delar av dig själv, som du inte kan acceptera och älska.
  2. Göm inte den du verkligen är. Dela dina känslor, även de som är ”stökiga”. Ta ägandeskap över din egen sanning och dina misstag.
  3. Du behöver inte bevisa något för någon, för den enda åsikten som betyder något för ditt självvärde, är din egen. Så säg till dig varje dag ”jag är tillräcklig”. Själv säger jag detta varje morgon och kväll. I början känns det kanske löjligt, det funkar inte, jag känner inget. Men efter ett tag kommer du att börja känna en värme och ett tillfredsställande lugn i hjärtat.
  4. Acceptera inte att behandlas dåligt, eller social press, eller att behöva göra saker du inte vill göra, bara för att du ”borde göra det”.
  5. Kom till mig på Rapid Transformational Coaching och bygg upp ditt värde, din självacceptans och självkärlek.

 
Och kom ihåg – att älska dig själv är inte alltid en rak linje. Det kan gå upp, det kan gå ned, ibland kan det vara enkelt och ibland svårt. Men så är det i alla kärleksrelationer, även den du har med dig själv.
 
Ps. Glöm inte att allting jag skriver är generellt. Så det jag skriver kanske inte stämmer 100% på alla situationer och på alla människor.