En vd bör vara tränare, inte elitidrottare

Jag har precis läst en artikel om sport och ledarskap och att det finns stora likheter mellan en högpresterande vd och en elitidrottare. De är båda extremt motiverade att nå målen de satt upp. Båda sätter också upp väldigt höga mål. Enligt artikeln finns det inga baksidor med att ha ambitiösa, nästintill ouppnåeliga slutmål. För den som siktar högt, men inte vinner OS, så kommer det ändå ett VM om två år.

Jag tycker det är mer intressant att titta på vad som motiverar dessa vd:ar. Först och främst: vad är målet? Är det att bli bäst eller störst? För mig är det en skillnad. Man kan vara marknadsledande, utan att vara bäst. Se bara på ComHem. Marknadsledande inom sitt segment, men hårt kritiserade av sina kunder. Att vara bäst innebär större kundfokus. Och min devis är: när du blir bra på det du gör, blir dina kunder fans.

Trendgurun Göran Adlén sade en gång: "om målet är viktigast, blir det ibland sekundärt hur man når det". Jag tycker att företagen och dess vd:ar bör titta på mer på själva färden mot målet, hur arbetet utförs. Målen är viktiga, men är målen till glädje för kunder och medarbetare, eller gynnar de enbart företagsledning och aktieägare?

Och den absolut viktigaste frågan av alla. Varför gör vi detta? Om det inte finns en mening med att du tränar i ur och skur, går på stenhård diet och kommer att förlora fler gånger än du vinner, så kommer du inte att orka fram till målet. Om medarbetarna inte vet varför de ska göra sitt bästa, då orkar inte företaget i mål. Enligt min uppfattning bör vd:en inte vara en elitidrottare, utan snarare än tränare. Att träna och motivera sitt lag till att nå målet.