Det jag inte vet, har jag inte ont av

Kunskap är makt, men när det kommer till självkännedom kan okunskap vara en välsignelse. Eller? 

 

Ofta hör jag människor som säger att de aldrig skulle kompromissa med sina etiska och moraliska principer. Men när väl principerna ställs mot ett faktum, är det ofta vi släpper på våra principer. Ofta är vi helt omedvetna om vår dubbelmoral. Varför? Vi undviker helt enkelt helst sanningen om oss själva. Och varför gör vi det? 

 

Vi gillar inte att ändra våra trosuppfattningar om oss själva och vår omvärld. Vi söker information om bekräftar våra uppfattningar hellre än motsäger dem. Om vi väljer att se sanningen i vitögat kan det krävas att vi måste göra sådant vi inte gillar. Då är det bekvämare att inte veta. Att inse sanningen kan också orsaka obehagliga känslor. Det är skönare att leva kvar i tron att allting är bra. 

 

Vad är det då som avgör om vi vill söka efter sanningen eller undvika den? 

1. Förväntningar. Ju dåligare nyheter vi väntar oss, desto mer anstränger vi oss för att undvika dem.

2. Brist på kontroll. När vi upplever att vi har liten kontroll över konsekvenserna av informationen, vill vi undvika dem. 

3. Brist på resurser att hantera. Om du för tillfället inte har resurser att hantera informationen som du får, vill du hellre undvika den. 

4. Svårbegriplig information. Om informationen är svår att tolka och förstå, vill vi hellre veta mindre.

 

Därför vill vi heller inte alltid lära oss mer om oss själv. Det kan vara jobbigt att upptäcka saker som vi behöver jobba med, ta tag i, hantera, tolka... Det är ganska naturligt att vi blundar emellanåt. Ju mindre vi vet, desto mindre behöver vi oroa oss. Är det så? När vi vet mindre, innebär det att vi oroar oss mindre? Eller ligger sanningen och gnager djupt inom oss? Är det bra att veta ibland och vara okunnig ibland? Och vad händer när vi till slut måste inse sanningen? 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Bloggarkiv